Bevis på att jag var här

I Katowice köpte jag något slags bröd med svamp till frukost, som var himla gott. Mycket mer än så hade jag inte tid med innan tåget till Krakow avgick.
Tåget var en kvart försenat. Jag hoppade på det och satte mig i en kupé. Efter några minuter kom en tjock gubbe i skinnjacka och förklarade på polska och genom att peka på sin biljett att jag satt på hans bokade plats. En gubbe i skjorta och brun kostym försökte förklara att man behövde boka plats på det tåget, men eftersom jag aldrig behövt det förut trodde jag att det skulle gå bra ändå. Konduktören tyckte däremot inte det, så jag fick betala 15 złoty extra. Detta reagerade herren i brun kostym på, och han och konduktören började diskutera högt på polska. Konduktören verkade efter ett tag övertyga gubben, men gubbarna i kupén verkade fortsätta diskutera mig i någon timme till efter det. Klockan 17 var jag i alla fall i Krakow.

Jag har varit i Krakow!

Eviga renoveringar

I vanlig ordning spatserade jag runt ett tag i jakt på vandrarhem. Krakow vandrarhem visade sig vara rätt uppbokade, men till slut hittade jag hostel GlobArt, som hade tre sovplatser lediga. Jag valde en sängplats i ett rum med sex sängar, pulade in min ryggsäck i mitt låsbara skåp, blev kompis med en malaysisk kille som pluggar i Paris och gick på upptäcktsfärd med honom. Eftersom GlobArt var fullbokat nästa dag och jag ville stanna längre i Krakow letade vi upp ett vandrarhem som hade en ledig sovplats nästa dag: hostel Atlantis. Min malaysiska kamrat visade sig vara något slags språkgeni; han hade kommit till Polen den dagen, och lyckades ändå fråga folk om ett ställe som serverade bra piroger.

Instruktioner

praktiska fraser

fler praktiska fraser

Matbloggande!

Jag fattar inte riktigt hur kokade piroger kan vara en sak folk äter. Skitäckligt. Nu sitter jag i vandrarhemmets vardagsrum och bloggar. Jag hade en bottenslaf i en våningssängar, men bytte med en korpulent engelskman som inte ville klättra i onödan på grund av gigantiskt operationsärr från canceroperation. Utcheckning är tio imorgon, samtidigt som frukosten slutar serveras, klockan är elva så nu ska jag sova. Äntligen är bloggen i synk med verkligheten. Godnatt!

Polen gillar soptunnor

Öststatshus

Något slags fängelse? Mitt i stan

Mittemot ett hus för kroppslig fångenskap låg ett hus för intellektuell fångenskap

Det finns polacker som älskar kemi...

... fast det huset verkar rätt övergivet

Hotellet jag missade

Jag lyckades göra mig förstådd för en biljettförsäljare. Jag började med att försöka uttala Wrocław (“rå-klaw?”), vilket självklart misslyckades. Istället visade jag helt enkelt på min fina karta över Europas stora tåglinjer.  Hon skrev i sin tur ned tid och perrong på en lapp,  och lärde mig rätt uttal (“vrosjäv”,  utan sje-ljud). Till slut lyckades jag även klura ut att man inte behöver boka sittplats på polska intercitytåg, som man gör i vissa länder. I väntan på tåget gick jag iväg till en biedronka, som verkar vara en kedja livsmedelsbutiker. Jag köpte riskakor och vatten. Resten av tiden satt jag och läste på perrongen.

Fint lok

satt i kupé

Tågresan till Wrocław var lugn. Det visade sig att Wrocław är en rätt stor stad, med flera stationer. Jag råkade gå av för tidigt, och fick ta pendeln resten av vägen till stadens huvudstation Wrocław Głowny.

Fel station

Modernt pendeltåg

Insidan av modernt pendeltåg

De håller på och renoverar stationen, så det var ganska rörigt. När jag kom ut från stationen fanns det inte särskilt mycket att se. Mittemot stationen fanns en bussterminal med lite försäljning och ett oinbjudande hotell. En informationstavla klargjorde att allt intressant fanns på andra sidan rälsen, så jag gick ditåt. Vid stationen hade två vandrarhem satt upp reklam för sig, som jag fotade för att hitta adresserna.

Någon slags ståtlig byggnad

Kanske hostel Absynt?

eller Avantgarde hostel?

Efter ett tag hittade jag vägen som hostel Avantgarde skulle ligga på, och till slut vandrarhemmet själv.

Svår att missa

Ett eget rum utan toalett kostade 160 kronor, och plats i sovsal kostade 50 kr. Jag skäms lite som tågluffare, men det tar emot att sova i sovsal. Någon gång ska jag väl testa, men den här natten blev det eget rum. Checkade in och facebookcheckade in på vandrarhemmet, sen var det matjakt.

Högt till tak

Fin dörr

Rummet skulle vara utan dusch. Bilden föreställer en duschkabin illa dolt bakom ett mystiskt skynke, som fanns i mitt rum

Vandrarhemmet hade turistbroschyrer med restaurangförslag, men jag ville försöka mig på att hitta polsk mat på egen hand. Klockan var kanske sju när jag lämnade vandrarhemmet.

Tågstationen de bygger om. Den blir så fin så.

Persistence of Dalí wherever you go in Europe, av Dalí

Fin byggnad

Staty av sittande gubbe

Flott operahus

Efter ett bra tag av enbart kebabställen, pizzerior och kinarestauranger insåg jag att polsk mat inte är så populärt i Polen. Jag ställde istället in siktet på en måttligt billig restaurang med husmanskost som nämnts i broschyren och gick i vad jag senare upptäckte var rakt motsatta hållet. Vid halv nio hade jag hittat stadens centrum med en drös restauranger, fina hus och statyer. Jag beställde Pagos, som visade sig vara en röra på surkål, svamp, korv och fläsk. Under röran låg en bit revbensspjäll. Jag brukar ju som bekant undvika svamp, men det fanns en svampsort i röran som faktiskt var riktigt god.
Efter ännu en virrfärd tillbaka till vandrarhemmet skrev jag färdigt det förra inlägget. Klockan var då lite över ett på natten. Jag borstade tänderna i det gemensamma badrummet, satte klockan på halv nio ifall jag mot all förmodan inte vaknade av mig själv, och somnade.

Måndagen den 16 april drog jag till Polen. Jag hittade en färja som gick från Ystad till Świnoujście över natten, och ett tåg som kunde ta mig dit i tid. Jag hade en halvtimme på mig tills tåget gick från Uppsala, så jag packade lite kläder, tandborste och mobilladdare och cyklade iväg till stationen. Felicia bokade biljetten och sms:ade bokningsnumret.
På stationen hade jag några minuter över, så jag passade på att köpa interrailkortet där istället för i Stockholm där kön antagligen hade varit längre. Damen i kassan var aningen ovan på interrailkort och var tvungen att be om hjälp, vilket segade ned processen och stressade upp mig. Till slut var allt klart och den äldre damen berättade att hon själv hade tågluffat i somras.
Nu hade jag min biljett, som ger mig rätt att hoppa på vilket lokaltåg som helst i de flesta europeiska länderna. (snabbtåg, nattåg och tåg som korsar gränser behöver man reservera plats på).  Tågresan till Ystad var händelselös. När jag anlände var det mörkt, men jag såg en skylt som pekade mot färjorna. Den första färjeterminalen man kommer till är enorm och flådig. Färjorna därifrån går till Bornholm. Terminalen till Polen är en liten byggnad en bra bit bort, bland järnvägsspår och containrar. Förutom mig bestod folkmängden i väntan på färjan av en norsk grupp ungdomar, norska pensionärer, polska äldre par och några polska grabbgäng. Jag ställde mig i kön för att köpa biljett.  De polska grabbarna framför mig ville betala med norska kronor, vilket gick bra. En av dem drog fram en fortfarande inplastad bunt norska femhundralappar; hela bunten måste ha varit på minst 50 sedlar. Sedan var det min tur. Jag lyxade till det med en sängplats i en fyrabäddskoj, utan toalett.
På båten hoppade en polsk uniformerad kvinna på mig och envisades försöka förklara för mig på bruten engelska var min hytt låg. Till slut blev hon så frustrerad att jag sa att jag förstod. Hon trodde inte på mig utan krävde att jag skulle återberätta vad hon hade sagt till henne. Hon förklarade igen,  mellan frustrerade suckar och himlande med ögonen, på bruten engelska. Jag nickade förstående och hon lät mig gå. Efter några meter hoppade ännu en uniformerad kvinna på mig och ville berätta var min hytt låg. Jag sa att jag visste och skyndade därifrån.
Det var lätt att hitta min hytt efter förklaringen/utskällningen. När jag hittade den var den tom, och jag passade på att ringa Felicia innan jag lämnade landet. Under samtalet dök en av mina hyttkamrater upp. Jag har glömt hans namn, men han var polack och hade hälsat på sin flickvän, som pluggar i Norge. Oftast verkade han väldigt osäker på vad han skulle säga, antagligen på grund av hans engelskkunskaper. När jag frågade vad man kan roa sig med i Polen sprack han däremot upp i ett stort leende och svarade “Drinking!”, ett svar som gav blandade känslor.  Vi tog två öl i baren, av det han ansåg var den bästa ölsorten i Polen: Tyskie. Det var ganska smaklöst; en åsikt jag höll för mig själv. Jag frågade om Polen producerar någon god vodka,  och han rekommenderade Finnlandia. Han ville dock inte dricka vodka just då, eftersom han skulle köra hem sen. Tydligen gick det bra med två starköl däremot (Polen har lika låg rattfyllegräns som Sverige för övrigt).
När vi återvänt till hytten låg någon och sov i en slaf, ett exempel vi följde. Efter ett tag fylldes även den sista slafen av en gubbe. Halv sex nästa dag var vi framme i Polen. Jag sa hejdå till min kortvariga bekantskap som skulle ned till sin bil, och landgick. Świnoujście är bara en liten hamnstad, och för att ta sig vidare måste man ta sig till staden Szczecin. Jag var rätt hungrig eftersom jag inte hade ätit något efter gårdagens frukost bortsett från en dyr ostmacka i Lund, så jag valde att åka med färjebolagets minibuss istället för att vänta på tåget i tre timmar. Jag försökte växla till mig lite pengar (“um, can I have thousand Swedish crowns’ worth of,  um,  polish money?”), men hon tog inte kort utan pekade argt åt en automat. Den var så professionell och artig att jag inte störde mig på att den ville pracka på mig bankens egna konverteringskvot.
Minibussen var en helt vanlig SUV, utan någon märkning som avslöjade den som något annat än någons privata bil. Förutom mig var den helt full med polska gubbar och en kvinna i framsätet. En hjälpsam polsk herre agerade tolk mellan mig och chauffören, som inte kunde ett ord engelska. Färden kostade 15 złoty, eller runt 30 kronor.

Efter ett tag stannade bilen och alla började stiga av. Jag gjorde detsamma, men samma passagerare som hade agerat tolk förut förklarade: “you are not getting off here!”. Jaha, tyckte jag och hoppade in i bilen igen. Förutom mig och chauffören var det bara kvinnan i framsätet kvar. Efter ett tag anlände vi till ett Blu Radisson Hotel, som var sista hållplatsen. I mitt dåvarande sinnes- och hungerstillstånd kändes det väldigt frestande med frukost bland folk som garanterat kunde åtminstone lite engelska. Det var dyrt och kaffet smakade aska, men jag åt mig mätt och glad igen. När jag ändå höll på att bränna pengar använde jag mobilen för att leta upp järnvägsstationen.
Efter frukost letade jag upp den även fysiskt, och därefter en tidtabell. Jag lyckades hitta ett tåg som gick mot Krakow; ett av mina vagt definierade mål med resan. Ingenstans nämndes Mełpin (som enligt min båtkamrat uttalas Meupin) som hållplats. Tåget mot Krakow gick om några minuter, så jag letade snabbt upp rätt perrong, i vanlig ordning utan mycket planering.

tågstationen i Szczecin

Tåget skulle nå Krakow sent på natten, och jag var orolig att jag inte skulle kunna hitta någon sovplats där, så jag bestämde mig för att bara åka till Ostrów. Därifrån går det tåg både till Krakow och Wrocław, och jag hoppades kunna ta mig till Wrocław samma dag, eftersom det är en större stad än Ostrów, antagligen med fler sovställen och avgångar.
Jag hoppade på rätt tåg, visade mitt interrailkort och iväg åkte vi! Jag satt i en gammal, aningen sliten vagn, helt säkert från innan Sovjet föll (kom på mig själv med att leta elkontakt till mobilladdaren!). Vagnen blev aningen varm i solljuset. Detta löste någon genom att helt enkelt öppna dörren. Vid en station tåget stannade vid började tåget rulla medan en liten polsk tant fortfarande skyndade mot tåget. Tåget bromsade in,  för i Polen stannar tåg för gamla tanter. Precis som tanten hade kommit på tåget dök en yngre kvinna upp på perrongen, som tåget också var tvunget att vänta på eftersom vi väntat på tanten. Därefter upprepade sig detta med en något sen familj och en pojke med glasögon. Därefter verkade det ta slut på något försenade människor, och tåget rullade iväg igen.

charmig vagn

öppen dörr, tåg i rörelse

WRONKI

Väl i Ostrów upptäckte jag att det inte gick några tåg till Wrocław den dagen, så istället började jag leta hotell och vandrarhem. Ostrów visade sig vara en stad mindre förmögen på sovplatser. Efter ett antal timmars sökande hade jag hittat två hotell och en skylt till ett hotell ingen lokalbo kunde förklara. Ett av hotellen såg sjukt dyrt ut, så jag tog det andra,  som också var något på den dyra sidan. En natt i singelrum på hotel komeda i Ostrów kostade 200 złoty (~400kr), inklusive en ganska komplett hotellfrukost. Än en gång av lathet åt jag också middag på hotellet. Restaurangmenyn hade en avdelning med traditionella polska rätter, dit de även verkade räkna ryska piroger. Jag åt żurek, som tydligen är en soppa av fermenterat rågbröd med lök, vitlök och fläsk. Jag hade klart för mig innan jag åkte till främmande länder att det skulle bli svårt att hålla sig till vegetariska rätter, och eftersom jag undviker kött främst av klimatskäl, inte etiska skäl, gör jag ibland undantag för rätter jag aldrig testat förut. Jag ville beställa piroger till sidrätt, men servitrisen vägrade eftersom det tydligen skulle bli fel. Soppan smakade inte som något jag ätit förut. Det är en otroligt svårbeskrivd smak, men jag är övertygad om att den går att vänja sig vid. Tyvärr blev jag inte mätt på soppan, så jag beställde en halv portion ryska piroger också. Det hade de slut på, men istället erbjöds jag något servitören beskrev som piroger med en söt ostfyllning. Piroger behöver tydligen inte vara ugnsbakade, utan kan även vara kokade. Jag fick den sistnämnda sorten. Innehållet påminde om någon slags konstig, söt ostkaka, som passade otroligt dåligt med den omslutande pirogdegen. Idén med kokade piroger verkar rätt korkad. Allt som allt kostade middagen mig hutlösa 60 kronor. Måste sluta ta beslut när jag är trött och hungrig. Efter middagen lyckades jag installera Skype på mobilen och ringde Felicia innan jag somnade.

Det första Carro la märke till och kommenterade var storleken på Lionels pung. Den konversationen lämnar vi därhän och erbjuder istället en bild och en film på den lille istället:

Han ser lite platt ut för bilden fick storhetsvansinne och jag orkade inte fixa det perfekt

Lionel och moroten

“Living next door to…” “…Jesus?” Den här har vi med bara för att vår käre vän fick sina 15 minutes of epic (failure-) fame. <3

Tanten utan hals Enough said, vi var tvugna att se alla repriser plus fredagsfinalen för att få se den halslösa kvinnan. Benjamin hade till och med svårt att lägga märke till hennes psykedeliska klädstil pga obefintlig hals hos vederbörande.
Seriöst, huvud; utbuktande haka; axlar. Kvinnan hade ingen hals!!1

“FÄRSKT!!!!1″ Killen som svarade rätt på en fråga och utbrast just “Färskt!”. LOL

Motorsågsmannen Mannen som angav författare av manualer till motorsågar som sitt yrke. Wow. Vi har aldrig hört något liknande.

“Dum i huvet” Programledar-Rickard reciterade Edith Södergrans dikt; “Du sökte en kvinna och fann en själ. Du är…?” Svaret blev, just det.

Bubblare till topp 5-listan När Rickard pratar porr med finalisterna. Och sedan gör en snygg övergång till nästa tävlande att presentera. Ridå!

Allt började med att Ellinor, en arkeologi- och vikgubbe- (Trädhitler!)kompis till Carolina, skaffade två små dvärghamsterhonor för att fylla tomrummet efter den cheeseballz-ätande Lonny Gonzales, hamstern i hennes liv.
Ganska kort därefter började de två systrarna slåss om utrymmet i buren. Lebensraum osv. Ellinor frågade lite fint om Carolina inte ville adoptera en liten fientlig dvärghamsterflicka, och efter lite betänktetid var det ju Okollektivet to the rescue, så att säga.

Den lilla gnagaren heter Runa. Ett fantastiskt passande och arkeologi-klingande namn. Hon flyttade in i den färdigställda buren hon fick ärva efter Wolfram, och har sedan dess upptäckt att mat är det bästa som finns, att hjulet måste användas varje vaken tid och att spånet inte är blått och plastigt nog att utföra sina behov i (olikt hjulet).

Som alla stolta mattar och hussar har vi ju såklart bilder:

La märke till att vi inte berättat om Helmut, vår diskmaskin.

Införskaffandet av Helmut är en rätt intressant historia. Det hela började med ett samtal från The Ewe. Mycket börjar med ett samtal från The Ewe.

Efvil wan ringde mig och berättade att hon sett en liten bänkdiskmaskin i Uppsala som hon ville ge oss i julklapp. Ifall vid godkände det. Okollektivet höll ett demokratiskt möte (Doris fick vara med men ingen brydde sig om henne) och kom fram till att ja, en bänkdiskmaskin borde vi har men The Ewe fick inte köpa den i julklapp. Så vi ringde på annonsen och bokade möte dagen efter.

Jag och Carolina beväpnade oss med en blå IKEA-kasse och gick ner till angiven adress. Hantverkare som de är var de lite försenade men efter lite runtströvande på stan blev vi insläppta och fick titta på den lilla diskmaskinen. Han glänste så fint och vi var så nöjda så. Ett kvitto skrevs, pengar bytte ägare och så fick vi frågan: “Hur tänkte ni frakta den?”. Carolina och jag utbytte blickar och svarade sedan: “I den här och på bussen!”. Hantverkarna tittade på oss som om vi var konstiga, sedan erbjöd de oss skjuts hem. Vi blev sjukt tacksamma. Inte för att den var tung, utan för att den var otymplig och det var äckligt väder ute.

Väl hemma döptes den till Helmut och installering påbörjades. Han ställdes på stället där diskstället brukade stå och passade perfekt. Så det var bara att koppla ihop honom. Bortsett från den lilla detaljen att slangen inte passade blandaren. Så vi fick surfa runt på internet för att finna svaret på våra frågor. Vi behövde en övergångsnippel, så det var bara att åka till Boländerna och hitta en. Vi började med biltema eftersom Jula kändes lite B men där hade de inte riktigt koll på vad de skulle ge oss. Oavsett vilket fick vi en som vi “med största sannolikhet” skulle ha. Vi köpte den och åkte hem. Det passade inte, vi behövde den spegelvänd. Tillbaka till Boländerna men in på Jula den här gången. Det gick lite bättre, Jula är ju lite mer inriktat på hantverk så där fick vi mer hjälp och hittade två manicker vi ville ha. Tillbaka hem igen och efter massvis med svordomar och mutter fick vi på allt. Vi vrider om reglaget och det droppar massvis med vatten. Tipset med tätningstejp hade vi fått, men vi var inte intelligenta nog att inse att den naturligtvis skulle på INNAN vi skruvade fast allt. Mer irritation, skrik och svordomar följde på detta då vi försökte lossa skiten igen. Tillsist fick vi dock loss allt och började tejpa och tejpa och skruva och skruva. Det läckte fortfarande, men ytterst minimalt.

Glada som fan fyller vi diskmaskinen med avhärdningssalt, disk och diskmedel. Sen startar vi den. Carro ringer glatt sin far och skryter om vår diskmaskin och skills. “Bra, bra” säger han. “Vart går avloppsvattnet ut?”… “Eh? Genom vattenslangen?” svarar Carolina osäkert. “Men lilla älskling, hur ska det gå till?” frågar han pedagogiskt. (Carro har återberättat konversationen). Vi hade tur. Avloppsvattnet rann ut bakom diskmaskinen och det mesta ner i diskhon, men dagen efter köpte vi en avloppsslang, klippte av 4/5 av den och sedan dess kissar Helmut ut allt diskvatten i diskhon. Och droppar lite irriterande när han är igång och brummar så huset skakar.

Det var historien om lilla Helmut.