“Living next door to…” “…Jesus?” Den här har vi med bara för att vår käre vän fick sina 15 minutes of epic (failure-) fame. <3

Tanten utan hals Enough said, vi var tvugna att se alla repriser plus fredagsfinalen för att få se den halslösa kvinnan. Benjamin hade till och med svårt att lägga märke till hennes psykedeliska klädstil pga obefintlig hals hos vederbörande.
Seriöst, huvud; utbuktande haka; axlar. Kvinnan hade ingen hals!!1

“FÄRSKT!!!!1″ Killen som svarade rätt på en fråga och utbrast just “Färskt!”. LOL

Motorsågsmannen Mannen som angav författare av manualer till motorsågar som sitt yrke. Wow. Vi har aldrig hört något liknande.

“Dum i huvet” Programledar-Rickard reciterade Edith Södergrans dikt; “Du sökte en kvinna och fann en själ. Du är…?” Svaret blev, just det.

Bubblare till topp 5-listan När Rickard pratar porr med finalisterna. Och sedan gör en snygg övergång till nästa tävlande att presentera. Ridå!

Allt började med att Ellinor, en arkeologi- och vikgubbe- (Trädhitler!)kompis till Carolina, skaffade två små dvärghamsterhonor för att fylla tomrummet efter den cheeseballz-ätande Lonny Gonzales, hamstern i hennes liv.
Ganska kort därefter började de två systrarna slåss om utrymmet i buren. Lebensraum osv. Ellinor frågade lite fint om Carolina inte ville adoptera en liten fientlig dvärghamsterflicka, och efter lite betänktetid var det ju Okollektivet to the rescue, så att säga.

Den lilla gnagaren heter Runa. Ett fantastiskt passande och arkeologi-klingande namn. Hon flyttade in i den färdigställda buren hon fick ärva efter Wolfram, och har sedan dess upptäckt att mat är det bästa som finns, att hjulet måste användas varje vaken tid och att spånet inte är blått och plastigt nog att utföra sina behov i (olikt hjulet).

Som alla stolta mattar och hussar har vi ju såklart bilder:

La märke till att vi inte berättat om Helmut, vår diskmaskin.

Införskaffandet av Helmut är en rätt intressant historia. Det hela började med ett samtal från The Ewe. Mycket börjar med ett samtal från The Ewe.

Efvil wan ringde mig och berättade att hon sett en liten bänkdiskmaskin i Uppsala som hon ville ge oss i julklapp. Ifall vid godkände det. Okollektivet höll ett demokratiskt möte (Doris fick vara med men ingen brydde sig om henne) och kom fram till att ja, en bänkdiskmaskin borde vi har men The Ewe fick inte köpa den i julklapp. Så vi ringde på annonsen och bokade möte dagen efter.

Jag och Carolina beväpnade oss med en blå IKEA-kasse och gick ner till angiven adress. Hantverkare som de är var de lite försenade men efter lite runtströvande på stan blev vi insläppta och fick titta på den lilla diskmaskinen. Han glänste så fint och vi var så nöjda så. Ett kvitto skrevs, pengar bytte ägare och så fick vi frågan: “Hur tänkte ni frakta den?”. Carolina och jag utbytte blickar och svarade sedan: “I den här och på bussen!”. Hantverkarna tittade på oss som om vi var konstiga, sedan erbjöd de oss skjuts hem. Vi blev sjukt tacksamma. Inte för att den var tung, utan för att den var otymplig och det var äckligt väder ute.

Väl hemma döptes den till Helmut och installering påbörjades. Han ställdes på stället där diskstället brukade stå och passade perfekt. Så det var bara att koppla ihop honom. Bortsett från den lilla detaljen att slangen inte passade blandaren. Så vi fick surfa runt på internet för att finna svaret på våra frågor. Vi behövde en övergångsnippel, så det var bara att åka till Boländerna och hitta en. Vi började med biltema eftersom Jula kändes lite B men där hade de inte riktigt koll på vad de skulle ge oss. Oavsett vilket fick vi en som vi “med största sannolikhet” skulle ha. Vi köpte den och åkte hem. Det passade inte, vi behövde den spegelvänd. Tillbaka till Boländerna men in på Jula den här gången. Det gick lite bättre, Jula är ju lite mer inriktat på hantverk så där fick vi mer hjälp och hittade två manicker vi ville ha. Tillbaka hem igen och efter massvis med svordomar och mutter fick vi på allt. Vi vrider om reglaget och det droppar massvis med vatten. Tipset med tätningstejp hade vi fått, men vi var inte intelligenta nog att inse att den naturligtvis skulle på INNAN vi skruvade fast allt. Mer irritation, skrik och svordomar följde på detta då vi försökte lossa skiten igen. Tillsist fick vi dock loss allt och började tejpa och tejpa och skruva och skruva. Det läckte fortfarande, men ytterst minimalt.

Glada som fan fyller vi diskmaskinen med avhärdningssalt, disk och diskmedel. Sen startar vi den. Carro ringer glatt sin far och skryter om vår diskmaskin och skills. “Bra, bra” säger han. “Vart går avloppsvattnet ut?”… “Eh? Genom vattenslangen?” svarar Carolina osäkert. “Men lilla älskling, hur ska det gå till?” frågar han pedagogiskt. (Carro har återberättat konversationen). Vi hade tur. Avloppsvattnet rann ut bakom diskmaskinen och det mesta ner i diskhon, men dagen efter köpte vi en avloppsslang, klippte av 4/5 av den och sedan dess kissar Helmut ut allt diskvatten i diskhon. Och droppar lite irriterande när han är igång och brummar så huset skakar.

Det var historien om lilla Helmut.

Sedan har även Carro kommit på en idé om att vi i okollektivet borde ha en årlig filmfestival med olika teman. Vi ska spåna vidare på detta, och kanske (förhoppningsvis) genomföra planen (till skillnad från vår bollhavsidé).

Hon kommer dock tillbaka om en vecka eller så för att än en gång osäkra Uppsalas uteliv.

Exempel på galenskap, jag anser att den inte kan visas för ofta. Den visar ju om inte annat på den sjuka grannsämja som råder runt okollektivet:

I övrigt jobbar vi fortfarande på att kunna visa våra otroligt intressanta kökskonversationer. You have no idea…